|
| ||||
  ..............................Hem..............................Aktuellt..............................Loggbok 2011..............................Loggbok 2010..............................Loggbok 2009..............................Ålandstur 2009..............................Loggbok 2008..............................Forum..............................Hyr M 20..............................Länkar..............................M 20 kläder..............................Historik..............................Fartyget..............................Filmer..............................Kontakter..............................Om hemsidan..............................Bli medlem..............................Teepol Charlie..............................Reportage..............................Loggbok 2011.............................. | Minnen från Flottan 
SOM BESÄTTNINGSMAN PÅ M 20 SOMMAREN 1948Se även under"Bilder" Vi låg för utrustning av fartyget vid Nya Varvet i Göteborg våren 1948. Fartyget tillhörde 6:e minsvepardivisionen som omfattade M 16, M 19, M 20 samt M 21. Till Göteborgseskadern hörde därtill 2 M-båtar typ äldre, M 14 och M 15, samt de stora minsveparna Vinga, Ven och Holmön. Vid ett tillfälle beordrades divisionen att åtgärda en drivande mina vid Vinga. M 16 som var det enda då rustade fartyget fick order att eliminera minan. När FC, en styrman, observerade minan kunde han inte med kikaren upptäcka några horn. Han minskade avståndet och fann då att samtliga horn var krossade. Han beslöt taga ombord minan och surra den på däck för transport till minsverkstaden. När han återkom till basen rullades minan upp på minverkstadens stenkaj och överlämnades med varm hand till oss för att rullas in i minverkstaden. Dagen efter kom en minör och desarmerade minan genom att avlägsna topplocket och sedan med en gängad järnstång rycka ut centralröret varvid alla ledningar slets av. Vid ett tillfälle fick all däckspersonal order om uppsnyggning med klädsel 5-ställ för parad. Vi ställde upp på kajen för ordergivning. ”Uppställning två led bakom mig linje”. Befälhavaren gjorde helt om och beordrade givakt, rättning vänster, höger om, avdelning framåt marsch. Vi marscherade bort till pansarskeppet Manligheten, som låg förtöjt för om divisionen. Manligheten var liksom Tapperheten och Äran fartyg som under kriget fått stå kvar i rullan mest för att bibringa Hitler uppfattning att ”Vår beredskap var god”. När vi kom fram till fartyget beordrades halt, vänster om, samt lediga. Vi observerade en person som långsamt kom gående emot oss. Man kunde utan vidare se, av hans sätt att röra sig, att det var en civil person i officersuniform med kommendörkaptens grad. En av galonerna verkade vara ny. Han stannade framför vår befälhavare och gav order. ”Lämna av!” ”Kommendörkapten, besättningarna enligt order.” ”Det är gott. Givakt lediga.” Vårt befäl gjorde avtropp. Kommendörkaptenen höll ett litet tal inför att Manligheten nu skulle avföras ur rullan. Under talet viskade min sidokamrat. ”Vet du vem det där är? Det är Evert Taubes bror.” Vid ett tillfälle skulle vi vara målbogserare åt Ven, Vinga och Holmön. Innan övningen började hämtade vi en minpråm för transport in i Gullmarsfjordens inre del där fjorden vidgar sig till en liten flad vid Blåkullaberget. Under bogseringen blev jag purrad för hundvakten. När jag kom upp på bryggan mötte mig en fantastisk syn som jag aldrig glömmer. Fartygets båda strålkastare var tända och riktade akter mot pråmens stäv. Himlen var stjärnklar. Kring pråmens tvära stäv fanns ett berg av glittrande silver och efter minsveparens båda snurror fanns en uppiskad ström. Av mareld. Vi ankrade upp inne på fladen.På morgonen tog jag och kamrat jollen för att komma i land och ringa hem. Nära stranden fanns en underbart vackert belägen mangårdsbyggnad. Vi knackade på en och två och tre gånger. Dörren öppnades av en helt naken man. Vi frågade om vi kunde få ringa hem. Efter någon tvekan gick han med på detta. Jag är sjuk, sa han. Dagen efter skulle två FC åka in till Lysekil och ”göra stan”. Resan påbörjades ganska sent på eftermiddagen med den med utombordsmotor försedda jollen. Dagen efter berättades det att motorn hade fungerat till Lysekil men inte vid återresan på natten, varför man tvingats att ro hela vägen i nattmörker. Inför artilleriskjutningen skulle de stora sveparna förflytta dig från ankarplatsen inne i fjorden till kaj vid Lysekil. Fjorden är ”bakom tröskeln” ca 90 m djup. På DC-fartyget, Vinga, var en ensam fänrik vakthavande. De efterkommande fartygen kölvattennavigerade (klarar han sig klarar jag mig. Eller: klarar han sig inte så får jag ????) Det enda grund som finns i Gullmarsfjorden är det som finns vid den utgrundning som ligger vid den udde som skall rundas om man kommer inifrån fjorden och skall gira styrbord in mot hamnbassängen. Om man tjärar den udden finner man detta. Vinga hittade grundet. Vakthavande på Vens brygga såg att Vingas akterskepp höjde sig på ett onaturligt sätt. Han kastade sig på maskintelegrafen och slog BACK FULLT. Det hjälpte inte. Vinga förlorade båda snurrorna, Ven styrbords. Holmön fick order att bogsera hem haveristerna till Götaverken. På grund av haveriet fick M 20 order att bogsera hem sjömålet. Detta bestod av två runda flytenheter hopsvetsade med klena u-balkar. Centralt fanns en smal brygga med två resta stänger. Mellan ståndarna var spänt säckväv. Det blåste hårt, varför vi använde dubbla bogsertrossar. Varje gång fartyget tog över sig en ny brottsjö duckade jag och FC bakom bryggans stänkskärm för att inte bli sjöblöta. När jag vände mig om fick jag se sjömålet långt bakom oss vilt raglande i den grova sjön. Vi vände och styrde ned mot målet. När fartyget fick sjön från sidan började hon rulla häftigt. Målet höll en annan takt varför det inte var helt lätt att hoppa ombord och knopa ihop bogsertrossarna. En annan gång övningssvepte vi hornminor, jag tror det var i Malö Strömmar. Framför oss om babord låg en roddbåt med två fiskarna som satt och drog makrill. Jag följde båten med blicken, skulle verkligen fiskebåten gå klar för den med skärplan försedda flytbojen? Jag tittade på FC, han verkade lugn. Det skulle han inte ha varit. Plötsligt såg jag att båten med fiskarna som av en osynlig hand vändes upp och ner. Jag skrek med mina lungors fulla kraft ”Låt gå svepet. Stopp över allt.” Vi vände och styrde ner mot de simmande fiskarna. Hjälpte dem ombord och svepte in dem i filtar. Under gång mot båtbryggan länsade vi fiskebåten och gjorde allt för att återställa. En förfrågan från FC om skadestånd avvisades. I slutet av sommaren beslutade FC att alla ombord skulle försöka manövrera fartyget i en situation med ”man överbord”. Var och en av oss genomförde provet med varierande resultat. När övningen var avslutad ropade någon plötsligt ”vi har glömt kocken”. Kocken sänkte värmen något på spisen, gick in i styrhytten och genomförde manövern på ett helt överlägset sätt, sedan sprang han tilllbaka till byssan och fortsatte att brassa skaffning. Kocken var den ende yrkessjömannen ombord. På sensommaren låg vi i Strömstad. Jag och en kamrat gick i land för att bekanta oss med stan. Vi satte oss på en bänk i en park. En äldre man, klädd i en något sliten överrock, kom fram till oss och frågade om vi ville köpa dikter. Vi svarade att med 2,50 kr/dag blev det inte så mycket över till dikter. Han sade att han förstod detta och nämnde att det var han som skrivit Kostervalsen. Chef för Göteborgseskadern (CGE) var en korpulent kommendör som var rädd för sot. Eldarna på moderfartyget Marieholm hade order att icke elda under den tid han tog sin morgonpromenad. CGE hade beslutat att M 20 och M 14 skulle göra en utflykt till Svinesundsbron som då var nybyggd. Han hade beslutat att vara ombord på M 14. M 14 hade raka mycket tunga 8-cylindriga Scaniamotorer. M 20 hade 6-cylindriga motorer. Inga formella order hade givits om hur förflyttningen skulle ske på söndagen. Alla förutsättningar för en hastighetstävling förelåg således. Vi ombord på M 20 försökte på alla sätt påverka maskinisterna att ge ”lite extra”. Den annars grå röken ur skorstenen började allt mer att anta färgen sotsvart. Meter för meter avlägsnade sig M 20 från M 14. När vi vände under Svinesundsbron blåste en signal ut från M 14:s signalrå. ”Första negationstecken+Dag+Ada = ”Ni detacheras upphör!” Slut på det roliga, inget mer sot på CGE. När övningarna skulle upphöra och besättningarna hemförlovas återvände vi till Nya Varvet. När vi på natten angjorde inseglingsrännen till Göteborg var jag rorsman. ”Ser Lundberg fyren rakt för ut?” ”Ja chefen.” ”Håll på den.” ”Ja chefen” ”Varför håller inte Lundberg kursen?” ”Jag håller kursen.” ”Lundberg styr på skenet från en bil på Hisingsbron, kom till kurs….” När jag skulle lämna fartyget för alltid och resa hem till Stockholm packade jag min sjösäck och gick varvsgatan ut bland alla de blommor som då kantade denna. När jag gick ut genom varvsgrinden upptäckte jag spårvagnsskenorna.Förutom en parad till Götaplatsen hade jag aldrig varit i Göteborgs stad. Då jag var ute i god tid beslöt jag att följa spåren till fots för att spara spårvagnskostnaden. Spåren ledde mig till Centralstationen. Stockholmståget stod inne. Jag gick ombord, lade sjösäcken på en soffa och med den som huvudkudde somnade jag. Jag vaknade med ett ryck. Tåget var i rörelse. Det var fullt med resande. Alla tittade på mig som förvirrad reste sig. En vacker flicka kom fram till mig. ”Får jag sitta hos dig, det är en full som sitter där borta hos mig?” ”Ja visst.” Jag hjälpte henne att lägga upp väskan på bagagehyllan. Till min stora förvåning lade hon sig på bänken, lade sitt huvud i mitt knä och somnade. Jag tittade ömsom på hennes vackra ansikte, ömsom på det förbiilande landskapet. När vi åkt några timmar vaknade hon. ”Nu byter vi om.” Hon satte sig vid fönstret. Jag lade mig på bänken med mitt huvud i hennes knä och somnade. När vi passerade Årstabron väckte hon mig. Vid Centralstationen steg vi av tillsammans. Hej sa hon och försvann i mängden. Sven-Erik Lundberg Maj 2006 TEEPOL-CHARLIE Teepol-Charlie var värnpliktig flunk. Han hade bara en dominerande tanke och det var att fortast möljligt komma bort från det enfaldiga livet i Flottan. Teepol-Charlie hade den minst upphetsande befattningen ombord - hans stridsplats var i tvätteriet. Teepol var namnet på Flottans universaltvättmedel, som användes från hjässa till fotabjäll eller från masttopp till hålskepp. Detta undermedel var en viktig ingrediens i samband med örlogstvätt och Charlie var utan tvekan den flitigaste användaren ombord. Därav hans namn. Man kan inte säga att han var ansvarig för tvättdetaljen för han hade minst sex chefer i stigande grad över sig. Närmaste chef var högbåtsman. Charlie hade bara en stjärna på sitt urtvättade kypertställ, vilket informerade omgivningen om att han hade den absolut lägsta rangen ombord. Teepol-Charlies ensamma stjärna sade emellertid ingenting om hans makt, ty den var ansenlig. Under långresan det året blev var och en ombord helt och hållet beroende av Charlie. Dålig relation till Charlie innebar omgående felstärkta, felpressade eller i värsta fall obefintliga uniformspersedlar. En kadettofficer hade begått misstaget att ge Charlie en dags permissionsförbud i Rio. Denne olycklige officer kunde vid permissionsdags inte ens med våld bryta loss sina vita uniformsbyxor från galgen. Charlie hade ökat på dosen stärkelse i paritet med Riostraffet. Teepol-Charlie ville mucka och komma hem och hans stora chans dök oväntat upp i Gdynia. Kungliga Fottan skulle avsegla från Polen efter ett trevligt och mycket givande örlogsbesök. Polackerna tog avskedet högtidligt. Kajen var fylld av festklädda trupper, mässingsorkestrar spelade, amiraler tog avsked och förtöjningar enklades. Men sen var det plötsligt stopp. Det saknades nämligen en man på Charlies fartyg. En av flaggkadetterna var spårlöst försvunnen vid morgonmönstringen. I Flottan får man inte bli akterseglad i främmande hamn hur stark kärleken än är. Det betraktas nästan som en krigsförklaring om någon uppträder i uniform utanför protokollet. Flottan kunde alltså inte avgå och amiraler och mässingsorkestrar fick börja från början igen. Chefen för Kustflottan, som regerade på Charlies fartyg hade bekymmer - allvarliga bekymmer. Han var i ett sådant läge då man blir beredd att offra ganska mycket för att komma ur knipan. Ryktet spreds blixtsnabbt ombord och det trängde ända ner i hålskeppet där Teepol-Charlie hade bingtjänst. Han var trött efter en helkväll i Gdynias hamnkvarter. Nu väcktes han av ett rykte och blev med ens klarvaken. Ryktet sa att den som kunde hjälpa CKF ur hans snart storpolitiska dilemma skulle få en riklig belöning. Nu styrka rätt mot mål. Flaggkadetten väcks brutalt och efter en summarisk vaskning och påklädning förs han i bil till fartyget. Väbeln ombord gnuggade sina händer. Mässingsorkestern tar än en gång upp Flottans Paradmarsch och Svenska Flottan lägger loss och stävar mot hemmahamn. Redan vid Danziger Gatt ses Teepol-Charlie civilklädd och utan sjösäck på halvdäck. Han har bråttom iland. Efter förtöjning är Teepol-Charlie först vid landgången. Han vänder sig för sista gången mot flaggspelet, gör civil honnör och vrålar ”MUCK”. Teepol-Charlie hade lyckats med det omöjliga, nämligen att bli hemförlovad efter bara halva tiden i Flottan. Lokalsinne, fräckhet och förhandlingsteknik gjorde honom till kung för en dag. Anders F. Håkansson 2004 | |||
|
| ||||
|